Ekorrungar

Ekorrungar tillbringar de första veckorna med att äta i boet. När de sedan når nedre tonåren vid 4-5 veckor börjar de intressera sig för sin omgivning och lämnar sin boplats. Ekorrungar är väldigt sårbara under de första veckorna utanför sitt trygga bo och mycket kan hända. De är extremt energiska och vill gärna ”rasa” av sig. Från början är inte ekorrungar särskilt skickliga klättrare eller hoppare och kan missbedöma avstånd mellan grenar och träd och falla väldigt illa och skada sig. Efter en tid i trädkronor och på trädstammar har de rustats till fullvuxna ekorrar.

När ska man ingripa?

Under våren händer det då och då att ekorrarnas boträd sågas ned av okunniga människor. Ofta har ekorrmamman reservboplatser och har hon varit observant och anat oråd så kanske hon hinner flytta ungarna innan katastrofen är ett faktum. Tyvärr går det oftast illa och ungarna blir såväl hemlösa som moderlösa då ekorrmamman av total skräck flyr fältet. Man kan alltid testa att sätta upp en holk i ett träd med ekorrbomaterial för att se om ekorrmamman återvänder. Ekorrungarna klarar sig inte länge utan sin mammas omsorg, så detta måste övervakas noga på avstånd så att inte ungarna svälter eller fryser ihjäl.

Ekorrungar kan också av olika orsaker komma ifrån sin syskongrupp och sin mamma. Det kan röra sig om rovdjursangrepp, att mamman dött, att den tonåriga ekorrungen skadat sig vid ett olyckligt hopp eller annat. En ekorrunge klarar sig inte länge på egen hand utan måste få hjälp. Trots att den har päls blir den snabbt nedkyld en kylig vår- eller sommarkväll. Ekorrungar som blivit nedkylda drabbas lätt av förkylning som kan leda till lunginflammation och död. Lunginflammation går dock att behandla.