Du får bara omhänderta ett vilt skadat djur eller moderlös djurunge i

48 timmar utan tillstånd.

Vad får du göra?

För att vårda och rehabilitera ett vilt skadat djur eller moderlös djurunge i mer än 48 timmar krävs tillstånd från länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Detta i enlighet med jaktlagstiftningen. Ansökan sker via länsstyrelsens miljöenhet eller juridiska enheten. Den anläggning som används ska vara besiktigad och godkänd av länsveterinär eller av veterinär med motsvarande kompetens utsedd av kommunens miljönämnd, innan den får tas i bruk. För dig som är viltrehabiliterare finns mer att läsa under den särskilda avdelningen för viltrehabiliterare. Hör av dig till oss för att få inloggningsuppgifter.

Vilka djur får omhändertas?

I regel innefattar tillstånden samtliga vilda fåglar, inklusive statens vilt samt ekorre, igelkott och hare. Tillfälliga tillstånd för omhändertagande av övriga vilda däggdjur kan polisen besluta om. Detta sker oftast i samband med att man försöker exempelvis hitta en djurpark som vill ta emot djuret.

Vilka arter tillhör statens vilt?

Statens vilt listas i jaktförordningen 33§. Om någon djurart, som tillhör statens vilt enligt listan nedan, omhändertas, påträffas döda eller dödas tillfaller de staten.

Till statens vilt hör björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, stork, örnar, glador, falkar och kärrhökar.

Vem äger det skadade djuret?

När det gäller statens vilt (se ovan vilka djur som räknas dit), är det staten via Naturvårdsverket som äger djuret. Polismyndigheten på orten ska underrättas vid varje enskilt fall när det gäller statens vilt. För övriga djur gäller att jakträttsinnehavaren eller markägaren, där djuren infångas, står som ägare. För djur som infångas på område där ingen jakträtt finns, exempelvis tomtmark i tätort, står markägaren som djurägare.

Djurägaren måste uppsökas för att ge sitt tillstånd till behandling. Om denne inte kan nås, bör man prioritera att inget onödigt djurplågeri förekommer. Djurägaren bestämmer vad som ska ske med djuret. Om denne inte önskar få djuret behandlat får inte behandling ske. Denne bör också informeras före utsläpp. För statens vilt gäller att polisen hålls informerad.